Hejsan. Det var ett tag sedan jag skrev och jag har inga bra ursäkter.Jag har varit bortrest större delen av året och som förväntat har min förmåga att hålla kontakten med er i bästa fall sviktat.
Det finns en överhängande risk att detta blir en lite längre text och jag tänkte därför börja med en mycket kort sammanfattning. Med lite tur räcker det med detta för de av er som ej vill ödsla mer tid här och för er andra kanske det kan fresta tillräckligt för att läsa vidare.
Allt ni kommer att läsa är sanningar från mitt 2014. Allt förutom de små lögner som eventuellt smyger sig in. Jag lovar dock att dessa lögner kommer att beskrivas sanningsenligt. Om inte annat för att förvirra.
Så, Crenguta förbereder att natta barnen. Jag har spillt upp två fingrar Jack Daniels (som jag nu smakar för första gången), fötterna är i högläge och laptopen vilar lätt i mitt knä och sakteliga värmer den upp mitt underliv på ett inte så erotiskt vis medans jag nu inleder min sammanfattning av 2014.
2014 var året då vi sålde allt vi ägde och begav oss till Texas för att prova på ett annat typ av liv. Det var även året då jag slog höjdrekord i vuxenblöja, kom närmare den amerikanska själen under en Hockeymatch i Dallas och en Rodeo in Fort Worth. Det år som presenterat flest och tuffast prövningar för mig, både privat och professionellt. Vi har skaffat nya vänner och återkopplat med gamla. Prövat godaste BBQ man kan föreställa sig, och sett våra barn excellera på alla tänkbara fronter. Vi har lärt oss älska Sverige och allt vi lämnat bakom oss samtidigt som vi har dansat på gatorna i Las Vegas och lapat paraplydrinkar på Bahamas. Jag konfronterades med cancer och besökte Kanada för att beskåda Niagarafallen. Och detta är bara år 1 av äventyret i USA.2014 började mycket odramatiskt. Crenguta och jag, med varsitt barn i famnen på vår balkong i Upplands Väsby, spanandes upp i skyn för att få njuta av fyrverkerierna. Barnen var inte alls med på noterna och vi stannade nog inte mer än fem, tio minuter innan vi gick in igen.Tre månader senare hade vi sålt huset, bilen, alla våra möbler m.m. Allt vi ägde rymdes nu i nitton flyttkartonger packats för att transporteras med båt över till USA. Vid 2014's absoluta början hade jag avslutat min pappaledighet och hade ingen som helst lust att gå tillbaka till jobbet. Jag hade därför slängt ut ett par tentakler och i början på året hade jag fått napp. Jag blev erbjuden två jobb i Dallas varav ett lät mycket intressant. Crenguta som jobbat där 2010 blev snabbt erbjuden jobb när de fick nys om att vi sneglade på USA och inom ett par veckor var allt klart, Vi skulle flytta till USA.
Om jag mins rätt så landade vi i Dallas på en lördag, i slutet av Mars. Vi hämtade vår hyrbil och körde direkt till den lägenhet Ericsson fixat åt oss. Lägenheten låg vid Dr Pepper Stadium, i närheten av den plats vi bodde 2010 och bara 5 minuters bilväg från Ericsson.
Bra läge och bra standard. Crenguta började jobba redan på Måndagen, den första April, medan jag skulle ha min första dag den femte maj. I teorin skulle detta ge mig tid att acklimatisera barnen, hitta en förskola åt dem, skola in dem, införskaffa två bilar och hitta en mer permanent boende. Allt innan det var dags för mig att börja jobba. Det var tufft, men det gick.
Jag hade föreställt mig att det skulle ta oss cirka tre månader att komma tillrätta, både rent praktiskt och mentalt. Jag hade fel. Mycket fel. Rent praktiskt gick det nog ganska bra och snabbt. Vi hittade bra boende, förskola o.s.v. men emotionellt var det värre och är fortfarande inte bra. Vi planerar att komma hem igen strax efter nyår 2016, men fick vi välja skulle vi sitta på ett plan hem nu. Det är inte en sak som gör att vi bestämt oss för att återvända, utan många små saker. En sak är dock klar. Jag hade inte förväntat mig att omställningen skulle vara så tuff och jag vet nu att mitt geniala drag att testa på detta liv far mycket dumt och kommer att ha kostat oss mycket, på många olika plan. Ett beslut jag tog som fått konsekvenser för hela familjen som förmodligen kommer förfölja oss under en lång tid, även när vi återvänt till Sverige.
Jag kommer dock inte vältra mig i negative detaljer och jämförelser med Sverige. Sådant gör mig inte glad och tråkar ut mig rejält. Jag påminns av något som ni äldre läsare kommer ihåg som det hypnotiska myrornas krig.
.
En ständig kamp mellan vitt och svart på en föråldrad TV och inga gråskalor i sikte.Jag kommer hädanefter satsa alla mina kulor på vitt. Vi kommer göra det bästa av den tid som återstår och vi kommer att sakna den här platsen när vi om ca ett år återvänder till Sverige
Vi bor just nu i ett stort hus i Frisco, ca 15 minuter från jobbet och förskolan. Läget är bra och vi trivs i huset som har fyra sovrum och två fulla badrum (dusch/badkar och toalett), kök med matplats, vardagsrum med öppen gasspis, lekrum och middagsrum. Vi använder i stort sett tre av dessa rum (ett sovrum, köket och vardagsrummet). Huset kostar oss ungefär $2100 i månaden att hyra, så för år två kommer vi flytta till en lägenhet. Vi hoppas då skära ned kostnaden med ca $1000 i månaden och samtidigt hitta ett boende som rent storleksmässigt passar oss bättre. Lägenhetsjakten startar inom kort och blir lite spännande.
Vår vardag här ser i stort ut som vår vardag i Sverige. En av oss lämnar hemmet för jobbet tidigt (oftast Cre strax före 06.00) och den andra förbereder barnen för förskolan. Jag brukar lämna dem där mellan 08.00 och 08.30. Sedan kör jag till jobbet och parkerar "familjebilen" vid Cre's hus, går upp och byter nycklar med henne och beger mig sedan till mitt hus, ca 100 meter därifrån. Vi jobbar sedan på olika fronter fram till lunch, som vi försöker spisa tillsammans (i bästa fall på någon restaurang utanför Ericssons lokaler). Cre försöker sedan lämna jobbet vid 16 tiden för att hämta barnen på dagis. Jag åker hemåt, en till två timmar senare. Barnen har gymnastik på torsdagskvällarna och svenska undervisning på Lördagar. På våren ska vi nog se om vi kan få med Nadia på simskola också.
När vi får chansen försöker vi hitta på roliga saker tillsammans.
40 minuters bilväg härifrån ligger Six Flags nöjespark. Den erbjuder socker, fett och alla tänkbara åkturer. Dom har en attraktion som garanterar att man blir dyngsur.
Denna är Nadias favorit, så vi är alltid genomblöta när vi åker därifrån.
Det finns flertalet stora lekparker i närheten, splashparks och pooler som kan svalka oss när solen blir för stark.
I somras passade vi på att ta semester på Bhamas. Vi bokade in oss på Atlantis Resort i nästan en vecka. Det var en fantastisk plats.
Oändliga sandstränder, trevliga människor, god mat och massor av kul för barnen. Tyvärr ville inte barnen bada så mycket i havet så det blev mest i poolerna. Men oj vad det var roligt och man var inte torr många timmar på dygnet.
Efter att vi kom hem tog vi det lugnt en vecka innan det var dags för jobb igen.
Mor och Far kom och hälsade på några veckor. Mycket trevligt trots att jag var tvungen att resa tillbaka till Sverige en av de veckorna. Det hade dock inte gått att göra om inte de varit här för att hjälpa till med barnen. Vi såg till att försöka göra små utflykter, äta god mat och slappa under de ljumna sommarkvällarna. Mor och far han även med en road trip jag tror de uppskattade, även om den blev kortare än de hoppats.
Kort efter det att mor och far åkt hem var det Vioricas tur att hälsa på. Hon bodde hos oss i tre månader och hjälpte till massor. Under en lång tid var vi alla ruskigt bortskämda.
Vi tog en weekend resa till Las Vegas där vi bodde på MGM Grand på The Strip. På dagarna vandrade vi runt med barnen och insöp atmosfären och såg pa alla fantastiska ting. Vi han med att se cirque du soleil, gå på nöjespark och se på vanlig circus på Circus Circus. Cre och Ica gick på Rod Stewart konsert på Caesars Palace.
På kvällarna smög jag och Cre ut och gick på stand-up club på tropicana och dansade på utomhusdisco utanför New York New York.
En favorit var förstås bara att slumpmässigt vandra omkring och se på folk samt att stanna till och se
fontänen utanför Bellagio.
Inte en krona spenderades dock på spel.
Vi gillar inte riktigt maten Julia och Nadia får på sin förskola. Vi ser därför till att vi serverar dem nyttig mat.
Vi förstod ganska snart att vi inte riktigt passade in här i USA, Men vid två tillfällen kände jag att jag omfamnade den amerikanska kulturen. Tillfällena kom ganska tätt inpå varandra vilket gjorde att jag under en tid kände mig ganska ok med vårt val att komma hit.
Det första tillfället jag kände så var under en Hockeymatch. Min chefs chef (Bill) hade kommit över ett par biljetter till Ericssons VIP bås på Dallas hockey stadium. Biljetterna inkluderade parkering, middag och ett tillfälle att se Dallas Stars premiärmatch för säsongen från bästa tänkbara plats. Jag har tidigare gillat hockey utan att direkt varit intresserad. Jag trodde att jag kände till alla reglerna och med lätthet skulle följa med i händelseförloppet. Så var givetvis inte fallet. Man har tydligen ett annat regelverk här. Inget större problem tyckte mina kollegor som bombarderade mig med regler kring ligan och trivia kring spelarna. Jag absorberade noll. Min hjärna slappnade av, min mun formade symboliskt ett svart hål och instinktivt lät jag ett lätt sugande ljud undslippa mina läppar som snabbt fick informationsflödet att brytas och jag lämnades snart ifred med mina lagom salta popcorn och kalla öl. Fantastiskt.
Innan matchen startade dundrade man ut pampig musik. En röd matta rullades ut på isen och en man med två benproteser linkade mödosamt ut på isen. Publiken vrålade när man introducerade krigsveteranen (säkert inte mer än 30 år gammal) och sedan stämde upp i nationalsången. Alla sjöng. Högt. Sedan exploderade rinken i eld då laget, en och en skenade ut på isen och omfamnades av publikens ovationer. Amerikanerna vet verkligen hur man roar sig och showar. Under matchens många korta pauser hastade lättklädda flickor ut på isen för att skotta upp lös snö som rivits upp under matchen. Det var svårt att inte titta. Lite mer popcorn och öl.
Efter detta kände jag att jag började förstå vad det hela handlade om.
Det andra tillfället var nog inte mer än två veckor senare då vi begav oss till Fort Worth och Stockyards Rodeo. Där vandrade vi runt bland "riktiga" amerikaner. Vi såg gun fights, cow hearding och allt som hör därtill. På kvällen hade vi biljetter till Rodeon som inkluderade bull riding och flera andra grenar som involverade
hästar,
kalvar och tjurar. Spännande, professionellt, roligt och fantastiskt bra genomfört. Igen, Amerikanarna vet hur man showar och vid flera tillfällen fick jag gåshud. Jag ville inget hellre än att dra på mig ett par cowboy boots, en cowboy hatt ett par blå jeans och en skjorta. Om så bara för en dag. Jag skulle förstås inte lura någon med en sådan utstyrsel. Kanske skulle jag kunna locka till mig lite trånande blickar från min fru, eller om jag har otur en missanpassad kos oäkta kärlek.
Vi tog barnen till tandläkaren innan jul. Mottagningen såg ut som ett Disneyland i miniatyr och behandlingsområdet som cryo chambers i Alien filmen.
Dallasområdet är inte direkt vackert. Det mesta är artificiellt och det är inte mycket natur att prata om. Vid ett par tillfällen har vi dock hoppat in i bilen och åkt de tre timmarna det tar till Nacogdoches (The oldest town in Texas). Där möts man av lummig skog och alldeles röd jord som fick mig att tro att jag var tillbaka i Australien. Vi besökte våra grannar från Upplands Väsby som bott där lite då och då. De har familj där som föder upp hästar som de tävlar med i Rodeos runt om i USA. De bor ute i skogen där det är tyst och stilla. Det är alltid härligt att komma dit. Trevligt sällskap och fantastisk natur. Senast vi var där fick vi också tillfälle att bo på ett roadside motell. Det blev en "tick in the box" av saker man vill uppleva i USA.
Några veckor före thanksgiving upptäckte jag av en slump att jag hade blod i urinen. Detta har hänt då och då de senaste åren, så utan att vara direkt oroad tog jag mig till en sjukmottagning (för det ska man göra). Den här gången hittade de spår av blod i mitt urin test jag lämnade. Jag var inte förvånad eftersom jag denna gång faktiskt besökte mottagningen bara några minuter efter det att jag upptäckt blod själv. Tidigare hade jag väntat några dagar. Doktorn gav mig en remiss till en urolog. Två, tre dagar senare besökte jag urologen. Min urolog var en hurtig asiatisk tjej som tog sin examen 2008. Hon bar scrubs, bekväma löpskor och var ständigt leende. Hon lät mig kissa i ännu en kopp (som jag längtat). Återigen hittade man blod och man bokade en tid fören CT scan. Två dagar senare kördes jag genom en stor, vit, elektronisk munk. Något som kostade mig hundratals dollars och inte var det minsta roligt. Några dagar senare var jag tillbaka hos urologen som leende berättade att man efter att ha analyserat resultatet från min CT scan trott sig hitta en gammal blodpropp i min urinblåsa. Sedan gick hon helt fräckt in med en videokamera och tog sig en titt. Fortfarande med ett stort leende på läpparna sa hon att hon inte kunde hitta någon blodpropp, men att hon istället hittat en tumör och jag förmodligen har cancer.Vad säger man? Varför säger hon så? Och varför ser hon så glad ut? Två dagar senare infinner jag mig på sjukhuset, jag rullas in i operationssalen, sövs ned och vaknar upp en timme senare med en urinblåsa full med någon kemisk blandning jag måste hålla inne i ytterligare en timme. Och det gör jag. En timme senare tömmer man min blåsa, jag får kex och juice. Jag rullas senare ut med rullstol där Cre och barnen väntar och kör mig hem. Man har låtit mig veta att operationen gått bra. Att tumören var ytlig, att man fått bort den, skickat den på analys och att jag är välkommen tillbaka om ca två veckor för att ta del av resultaten. Man bad mig även att dricka MYCKET vätska för att rensa min blåsa från kemikalier och rester från allt skärande.
Efter operationen mådde jag bra. Det gjorde fantastiskt ont när jag kissade, vilket inte störde mig så mycket. Värre var det med att jag från det att jag kände mig kissnödigt tills dessa att jag faktiskt MÅSTE kissa gick ungefär 5 sekunder. Det kanske inte normalt skulle vara ett problem men för mig som två dagar senare (på thanksgiving) satt i bilen på väg till flygplatsen för en tretimmarsflygning till Ohio, bara för att dagen efter sitta i en bil 5 timmar och dagen efter upprepa det hela (fast baklänges) skapade det viss panik. Jag svalde min stolthet och bad Cre åka till apoteket och köpa vuxenblöjor inför resan. Resan gick bra. Så länge vi rörde på oss lät jag bli att dricka något, men så snart vi nått vår destination såg jag till att dricka massor. Inte en gång fick jag använda blöjan, men jag bar den stolt varje dag. När man bar dem så undrade man för jämnan om någon annan i ens omgivning bar blöja. Kanske att de har ett hemligt språk eller signaler som de använder för att känna igen varandra. Ingen närmade sig mig för initiering i denna förmodligen ej så lilla grupp medmänniskor. Jag kände mig lite utanför, varm om underlivet, men utanför. Jag kommer iaf ha en mindre tröskel inför att återigen dra på mig en blöja inför en blöt kväll på stan, det är säkert.
Väl framme i Ohio bjöds vi på thanksgiving middag med helgrillad kalkon. Barnen fick leka i
instrumentrummet och vi fick chansen att prata med andra vuxna. Dagen efter bilade vi från Ohio till Kanada och checkade in på hotellet med utsikt över Niagarafallen. Oerhört vackert.
Vi stannade bara ett dygn, men vi han njuta av god mat, underbar utsikt och leka i ett äventyrsbad med pooler, splashpark och vattenrutschkanor. Alla var nöjda när vi åkte hem.
Väl hemma i Dallas vandrade tankarna ofta tillbaka till resultaten som inom kort skulle komma. Två veckor senare infann jag mig hos urologen igen. Hon meddelade mig med ett stort leende att man hittat cancer men att det nu var borta. Det var en ytlig tumör som man fångat tidigt. Den var även av den icke aggressiva arten som i de flesta fall inte kommer tillbaka. Jag ska dock regelbundet komma tillbaka för kontroller för att se att så verkligen är fallet. Trots att det var vad jag förväntat mig var det ändå en lättnad att höra. Det kändes lite som om jag fått veta att jag haft cancer och att jag var botad samtidigt. Som att jag haft cancer i ca 5 sekunder.
Kort därefter var det dags för jul. Vi gick på ett julspel i en stooor kyrka. Tillräckligt stor för att ha sin egen zip code. Kyrkan tog in flera hundra åskådare och föreställningen innehöll sång, dans, ljusshow, teater, flygande tomtar, trummisar och änglar, levande zebror, åsnor och kameler. Det var ett helvetes spektakel helt enkelt. Vi älskade det.
Jul firande vi hemma. Den 24:e var det svensk jullunch och Rumänsk julmiddag. Tomten tittade förbi och det tindrades med ögonen.
Dagen efter firande vi jul med några vänner vi träffat här. Ingen tomte denna gången men god mat och trevligt sällskap. Jag stod för hemmagjord glögg.
Snabbspolning till nyår som vi tillbringade med nya vänner och vänner från då vi var här 2010. Massor av barn var där så Nadia och Julia lekte non-stop i timmar. En liten pojke passade på att stjäla pussar från Julia, som tycktes trivas, och jag fick ett första namn på min svart lista.
11.20 fick min fru snilleblixten att vi skulle ta oss in till Dallas för att se på fyrverkerierna. En åktur som tar minst 30 minuter. Jag protesterade inte, men barnen var svårare att övertala. Vi kastade oss i bilen och körde mot Dallas. 11.57 hade vi hittat en parkering nedanför en kulle centralt i Dallas. 11.59 stod vi på kullen bara för att sekunder senare få se på fyrverkerierna. Crenguta poängterade att vi mycket riktigt avslutat 2014 på ett smått kaotiskt och impulsivt sätt. Så som vi nu vant oss vid att vi allt mer agerar. En mycket lyckad kväll och ett mycket händelserikt 2014.
God fortsättning!
